Empatisk förmåga går inte att köpa för pengar

Dagens röda kort blev väldigt lätt att dela ut.

Jag ger det till en person som betedde sig under all kritik i frågan om att visa empati - att försöka sätta sig in i en annan människas situation var inte hens grej.

Det är få gånger i livet som jag blir så arg som när en människa totalt bortser från empatiska yttringar, och i stället gör sig lustig eller förlöjligar en person som redan är utsatt eller som hamnat i en jobbig situation. Då finns det något i mig som bara kokar över, och det sista jag skulle vilja göra är att på ett vist sätt förklara för den det gäller att jag inte delar hens åsikt. Mitt yrke hindrar mig från att agera i affekt, och min sedan många år härdade roll som lärare i en bunt av hormonstinna elever hjälper mig att andas några tiondelar till för att undvika krasch och direktkonflikt.

Jag kan oroas för alla de elever (de är inte många, men FÖR många) som någonstans under sin uppväxt tappat bort förmågan att känna med andra, alternativt aldrig fått reflektera till den. Det blir ett väldigt stort jag-fokus, och även om det i många lägen uppstår situationer bland människor i vår närhet där vi på olika sätt kanske borde känna obehag/medkänsla/ledsamhet/hjälp så verkar det finnas en kategori människor som framstår som snudd på känslokalla och med en axelryckning lever vidare som om precis ingenting har hänt.

Jag vill aldrig bli sådan. Låt mig aldrig bli sådan.