Du-du-du-dunk.

Nej, det här ska inte handla om basket.

Det är så att jag sitter på tåget, med riktning mot Göteborg. Nåja, jag sitter med ryggen mot färdriktningen, så egentligen kan vi vara på väg vart som helst, men min förhoppning är att jag ska vara framme i Götet om någon timme!

Jag sitter i första klass, och det kan vara första gången jag gör det. Vid ett tillfälle som student utmanade jag SJ genom att sätta mig i första klass-vagnen en gång mellan Falun-Avesta. Jag hann inte längre än till Ornäs, innan biljettkontrollanten bad mig att lämna min sittplats, då jag inte hade första klass-biljett. I vagnen satt det en person, så det var knappast platsbristen som skulle föranleda min flytt! Jag satte mig lite demonstrativt precis utanför första klass-vagnen på en fällstol och satt resten av resan och låtsades tråna efter att få sitta kvar på den plats som jag egentligen inte hade rätt till, men som var lagom uppvärmd.

Jag älskar tåg. Jag gillar de plötsliga förändringar det kan bli i en vagn bara av att en person går av eller på. Tvära kast mellan barnfamiljer, ungdomar, äldre. Alla ute på sin egen resa, ivrigt sökande efter rätt plats, rätt färdriktning, plats för väskan, etc.

I sätet framför mitt hittar jag det senaste numret av Kupé, en briljant tidning som jag alltid lusläser, så fort jag får chansen. Jag är en läsare. Inte en läsare av stora tjocka böcker som skildrar Sveriges historia, inte heller den som djukdyker med flit rakt ned i en svensk klassiker bara för att. Nej, jag läser dagstidningar: Expressen, DN, Svd, Dalademokraten, Avesta Tidning. Jag fascineras och förfäras av nutidens nyheter, och det kaos som har dragit fram över Filippinerna är svårt att ta in. Tänk att vindar och regn kan skövla bort hela samhällen och avlämna avtryck som tar år att få bort!

Och mitt i allt gläds jag över att ha fått tre fantastiska barn: Pysslaren, Kramaren och Orienterarinnan. Tre helt fantastiska barn - så olika men ändå lika.