Tysta tårar faller tunga.

Att se sin sjuårige son nedstämd när man hämtar honom från skolan, med tysta tårar rinnandes ner för sina kinder - det unnar jag ingen förälder.

Det handlar om ett för stunden brustet hjärta, där lek och alldaglig uppsluppenhet förbyttes mot smärta och sorg - det är faran med kärleken man kan känna, oavsett ålder. Min älskade son chockade mig och frugelugan när han den andra dagen i skolstartens höst glatt meddelade att han blivit tillsammans med en tjej, "så nu har jag en ny flickvän!" Vi kände oss mycket oförstående till denna händelse, då vi inte visste någonting om den första! Jag som trodde att jag visste allt om mina barn? Icke.

Några veckor senare insåg vi att det fanns någon annan i fokus - en tjej med stort T som sonen höll av mycket. Det har han gjort sedan dess, och jag klandrar honom inte, även om jag under hela mitt eget liv alltid haft stor respekt för saker som "fråga chans" och sådana viktiga saker i unga år. Senast i morse före skolan nämnde han att hon fyllde år, samtidigt som han tummade på några bilder på låtsastatueringar liggandes i köket. Jag frågade om han ville ge henne någonting, han svarade nej.

Att då som ung och förälskad få höra att tjejen man uppskattat så mycket och haft så goda stunder tillsammans med vill att de ska vara vänner, och inte tillsammans, det är inte bara enkelt att acceptera. Inte alls. Hur ska man då kunna fortsätta umgås så där när man bara är två på rasten?

Tysta tårar faller tunga. Och inte bara från en sjuåring som nyss erfarit sin första hjärtekross. I bakgrunden står en far med samma smak av saltstänk  - oförmögen att reparera det som redan sagts - men viss om att påminna om att jag älskar - och står kvar.